Predikan i Betel, Hällefors av
Peter Johansson. 2006-04-16
Texten om Jesu uppståndelse i Markusevangeliet är väldigt avskalad och naken. Vilket ger den tyngd. Trovärdigheten i evangeliernas berättelse ligger bl.a. i dess form, att den är kärv, ganska fåordig och i avsaknad av legendkänsla. Genom hela evangelierna, och även i Paulus brev, så har författarna månat om att berättelsens trovärdighet ska kunna testas.
Om vi ser snabbt på några exempel i Johannes påsk-texter hittar vi 2 typer av ”bevis” eller trovärdighets-markeringar.
För det första har vi de ”bevis” som är till för att i första hand övertyga Judarna – dvs. de som redan tror på skriften. Här har vi tex.
Joh. 19:23-24 – delade upp kläderna
Och
Joh. 19:28 – Jag är törstig (OBS – Matt. 27:46 – ”Min Gud min Gud…”
Och
Joh. 19:33-37 – Inget ben skall krossas
Sen har vi en del trovärdighetsmarkörer som lagts in i texten för de som inte tror på skriften, tex: Joh. 19:35 – Johannes talar helt enkelt om att han är ett ögonvittne – att hans berättelse är trovärdig.
- Annan kultur – ett ord var ett ord, ett ögonvittne var det starkaste man kunde åberopa – man hade en djupt rotad tro och övertygelse på en Gud med Direkta Omedelbara och Rättvisa domar – man ljög helt enkelt inte för då kunde man få en blixt i huvudet eller så drog man förbannelser över sig och sin familj i flera generationer framåt. Vi behöver tänka på detta när vi bedömer trovärdigheten i skriften – vi är så vana att den som för ut ett budskap nästan garanterat också tänjer på sanningen till sin fördel – det ser vi inom såväl reklam och säljbudskap som inom politiken.
Men för den som gräver i skriften, den som forskar och jämför källor, ursprung och handskrifter är ändå de omedvetna trovärdighetsbevisen som döljer sig i berättarstilen de viktigaste. Hänvisningarna till profetior skulle kunna fabriceras i efterhand, och ögonvittnen kan rent teoretiskt sett köpas eller kanske ljuga pga. egen övertygelse.
Men jag lovar er att ni inte hittar en mening som denna i någon annan ”propagandaskrift”:
Joh. 19:38 – lärjunge i hemlighet.
Likaså skulle Petrus förnekelse eller de andra lärjungarnas svek, att lärjungarna inte orkade hålla sig vakna i Getsemane eller att det faktiskt var kvinnor som först mötte Jesus efter uppståndelsen – inget av detta skulle ha varit med om några högt uppsatta och smarta män hade hittat på budskapet.
Om man t.ex. jämför med Nya Testamentets apokryfer så lägger man märke till skillnaden: De (soldaterna vid graven, min anmärkning) fick se tre män komma ut ur graven och de två stödde en tredje, och ett kors följde dem. Och de bådas huvuden räckte båda upp till himmelen, medan den som de stödde, hans huvud räckte över himmelen. Och de hörde en stämma komma från himmelen: Har du predikat för de döda? Och svaret kom från korset: Ja! (Ur Petrusevangeliet)
Jämför detta med vår Markustext:
- Förskräkta
- Darrande och utom sig ty de var rädda
Varför denna inledning om trovärdighet i texterna?
Jo, vi lever i det postmoderna samhället – post betyder efter till skillnad från pre som betyder före – så post-modern betyder ungefär tiden efter modernismen.
Modernismen kännetecknades av en hög tro på människans förmåga, en stark tilltro till vetenskap och forskning – och därmed till auktoriteter – det läraren eller prästen sa måste vara sant eftersom de var utbildade och borde veta bäst – enkelt uttryckt.
I postmodernismen däremot kännetecknas samhället av individualism och relationsbaserad tilltro snarare än auktoritetsbaserad.
Alltså: Idag kan skolbarn utan problem tänka ”Vad den här läraren säger behöver inte vara sant, för min mamma har ju sagt att …” eller till och med ”min kompis har ju sagt att…” – alltså - lärare eller pastorer liksom alla andra kan inte längre vila på sin auktoritet som ”proffs” inom sitt område utan de måste vinna åhörarnas förtroende. Det har till och med gått så långt idag att det är svårt att föra fram bevis för att övertyga. Idag har man rätt att tro som man vill – oavsett vad den etablerade vetenskapen säger.
Postmoderna människor – tror på allt – och inget
Det är därför som Vanja Lundby Wedin i Dagen kan säga att för henne är uppståndelsen mer psykisk än fysisk – för i det postmoderna tänket spelar det egentligen ingen roll om en sak har hänt på riktigt – om det är på riktigt – så länge som det BETYDER något för mig på riktigt. Inom Svenska Kyrkan möter man detta tankesätt ganska ofta – det brukar tillskrivas en tysk teolog vid namn Bultmann som ska ha sagt ”det viktiga är inte om Jesus uppstod utan om han lever i dig”.
Vart vill jag nu komma med denna inledning?
Jo, i tider av Davinchi-koder och Vanja Lundby Wedin uttalanden kan det vara bra att få höra att man inte är ensam om att tro.
OCH! Helt oavsett vad Bultmann och Vanja tror så spelar det faktiskt stor roll om Jesus uppstod ”på riktigt” eller bara i dig och mig – för det man gör när man säger så där att den historiske Jesus inte spelar så stor roll utan det är vad vi kan lära av honom (alltså om han är vår inre mästare eller guide) – då gör vi Jesus till en filosof – en läromästare vars läror vi kan ta till oss och leva efter helt oavsett om han själv verkligen funnits eller inte.
Men det är INTE den Jesustro vi möter hos de första lärjungarna – de ansträngde sig så gott de kunde för att lägga in trovärdigehtsmarkörer i texterna för att visa att detta verkligen var på riktigt – de trodde nämligen inte bara på Jesus som läromästare utan som Frälsare!
Och där någonstans är påskbudskapet så fantastiskt viktigt idag – för i döden på korset möter vi inte en martyr som avrättas för sina obekväma politiska åsikter – Jesus är inte en i raden av unga radikaler som varit med och format världen med tankar om fred och människors lika värde och rättigheter. På korset möter vi en frälsare som frivilligt ger sitt liv för att rädda och frälsa var och en – varje lite enskild människa – dig och mig.
När jag har läst den här korta texten om och om igen så är det tre saker som jag fångats av.
Det första är kvinnorna.
I passionsdramat har kvinnorna en framträdande roll. De finns vid korset. (Mark 15:40-41) När de övriga lärjungarna svek vågade de finnas i Jesu närhet. De visar en väldig kärlek till Jesus som också demonstreras i vår text, då de som en sista kärlekshandling vill smörja in Jesu lik med väldoftande kryddor. Men kryddorna de köpte var bortkastade pengar… för han var inte längre bland de döda!
Det häftiga i uppståndelseberättelserna är att kvinnorna är de första som får uppdraget att förmedla budskapet om att Jesus uppstått. Vilket ytterligare förstärker texternas sanningshalt och trovärdighet, om man ljög ihop denna story skulle man inte ha gett kvinnorna en sådan nyckelroll. En kvinnas vittnesbörd vägde nämligen lätt i den här kulturen. En from jude bad dagligen: "Lovad vare Gud för att du inte skapade mig till hedning; lovad vare Gud att du inte skapade mig till kvinna" och föreskriften "Hellre skall Torahs ord brännas än anförtros åt en kvinna", är några exempel på kvinnosynen på den här tiden. Att det är kvinnorna som blir de första som får se och vittna om uppståndelsen var därmed genant för den kristna kyrkan.
Men det är det som är det vackra och härliga, som jag upplever det!
Gud tar det som ingenting är, i världens ögon, och brukar det för sina syften! När man läser vilka som är med vid graven, ser man namnet Maria från Magdala. Det är inte bara att Gud brukar kvinnor, har ni förstått vilken slags kvinna det är som får förmedla budskapet om Jesu uppståndelse! Maria från Magdala är en kvinna med ett synnerligen dåligt förflutet (enligt Markus har hon haft sju demoner i sig 16:9), med en stamtavla som är ytterligt graverande, för att tala i "hund-termer"!
Och här klingar orden från
Bergspredikaren klart och rent:
"Ni är jordens salt, ni är världens ljus!"
- Vilken brokig skara människor och människoöden han valde att bli hans vittnen!
Det andra som har fångat mig i den här texten, är hälsningen till Petrus. Vilket talar om en andra chans, om förlåtelse och om upprättelse. I flera av översättningarna av vers 7 står det: Gå och säg till hans lärjungar, och särskilt till Petrus…(min kursivering)
Ni som kan er bibel vet att Petrus utmärkte sig i sin förnekelse av sin Mästare. Först utmärker han sig i sitt högmod genom att säga att om alla andra lärjungar sviker så skall ändå han stå pall, sedan utmärker han sig genom att, i alla fall vad vi vet genom de texter som finns, vara den enda av alla apostlar som offentligt, tre gånger, förneka sin älskade Herre.
Och man kan väl egentligen ställa frågan om det finns någon allvarligare synd än denna: att i Jesu mest kritiska ögonblick, i världshistoriens mest laddade moment, svika och ivrigt förneka Guds Son?
Men Jesu död på korset och Jesu uppståndelse från de döda förmedlar till oss idag budskapet om syndernas förlåtelse, om upprättelse och att det finns en möjlighet till att början om på nytt!
Petrus måste ju ha levt dessa dygn i yttersta mörker, i djup förtvivlan och enorm ångest. Markus enkla kommentar efter Petrus förnekelse är: Och han (Petrus) brast i gråt!
Därför måste hälsningen: Hälsa särskilt Petrus, ha betytt enormt mycket för den slagne aposteln.
Min egen upplevelse i Finnerödja Folkets Park – revansch – en andra chans!
Vår synd, våra tillkortakommanden och våra mörka erfarenheter behöver alltså inte få sista ordet i vårt liv. Tack vare att Jesus har uppstått från de döda kan vi också få ta emot förlåtelsens och upprättelsens ord.
Det tredje som slagit mig i dagens text är den abrupta avslutningen med de märkliga orden: Och de sa ingenting till någon, för de var rädda.
(Vers 9-20 är bevisligen ett senare tillägg. Innehållet i dessa verser är inte alls obibliska i sitt innehåll, kom ihåg att Markusevangeliet kanoniserades (alltså utvaldes till att ingå i Bibeln) i sin nuvarande form – jag menar alltså inte att någon annan varit inne och pillat i din Bibel. Men de kommande verserna sammanfattar egentligen det som de övriga evangelierna och apostlagärningarna vittnar om, vilket är unikt i Markusevangeliet eftersom Markus evangelium brukar anses vara skrivet före de andra evangelierna (man kan se i vissa formuleringar att de andra evangelisterna troligen läst Markus evangeliet innan de skrev sina) Det är därför allmänt ansett att Markus originalevangelium slutar vid vers 8. Det kan dock vara så att Markus själv, eller kanske någon av de tidiga kyrkoledarna i Jerusalem har lagt till avslutningen för att få en mer komplett avslutning på boken.
Man kan ju ställa sig frågan
varför Markus avslutar som han gör?
Markus bodde i Rom och skrev sitt evangelium till församlingen där. Det skrevs
förmodligen runt 65 e Kr, precis när Petrus hade blivit avrättad för sin tro i
Rom. Församlingens ställning och anseende i samhället försämrades hela tiden och
kanske kände många av de troende igen sig i kvinnornas känslor och upplevelser.
De hade drabbats av evangeliets glada budskap men fruktan var sambo med
evangeliet…
Något annat som man lägger märke till i Markus version, är frånvaron av den Uppståndne! Kvinnorna får se den tomma graven, de möter ängeln, men budskapet är att de skall gå till Galiléen för att där möta Jesus.
Kanske man kan jämföra det lite med vår situation. Vi har hört budskapet, vi har genom Andens upplysning sett den tomma graven, och nu lever vi i tro, i väntan på att få möta honom i Galiléen - när han kommer åter i härlighet.
Vi lider inte alls något som jag ens skulle kunna likna vid förföljelse i Sverige idag. Men sanningen är ändå den att i det postmoderna Sverige är det OK att tro på nästan vad som helst UTOM på en verkligt uppstånden Jesus Kristus. En alltför stark övertygelse ses idag som fanatism och religiös konservatism. Den som inte är beredd att kompromissa med andras tro och känslor kan man från samhällets sida tydligen frysa ut eller håna i media. Att i denna tid som kvinnorna vid graven vara de få, illa ansedda och illa betrodda som kommer springande med budskapet fulla av iver och glädje är ingen lätt uppgift.
Det är betydligt enklare att ta en något tvekande attityd, säga saker som ”jag tycker i alla fall att Jesus hade en del bra att komma med” och ”kanske han inte uppstod på riktigt, men han är i alla fall levande för mig”.
MEN, påskbudskapet är radikalare än så, och påsken passar därför mycket dåligt i ett postmodernt samhälle. Här finns inget utrymme för kompromiss, här möter du en korsfäst och förnedrad man som säger sig vara Judarnas Konung och hela världens frälsare – och du måste ta ställning – för eller emot – är han sann eller är han falsk.