Att inte komma hem.
Rom. 17:16-31
När Paulus är i Rom möter han en helt annan kultur än den Judiska, han studerar romarnas avgudabilder, ser att de till och med har en staty för ”den okände guden”. Han tar då avstamp i deras kultur och religion för att förklara evangeliet för Romarna.
Idag tänkte jag försöka mig på samma knep, så låt oss höra en svensk avgudastaty – ettan på svensktoppen de senaste veckorna:
Spela Sjumilakliv.
SJUMILAKLIV
Jag vill kasta loss,
och lära mig slåss.
Raka av allt hår,
och bäras ut på bår.
Ta tjuren vid hornen,
och hålla dom hårt.
Bita på sanningen,
och kväva all gråt.
Börja sluta tro,
och låta vansinnet gro.
Jag vill sparka bakut,
och göra nåt sjukt.
Släcka fyren på berget som räddade liv,
och smita från smällen med sjumilakliv.
Jag kommer inte hem ikväll,
om jag känner mig själv.
Låt oss ta farväl,
av både hjärta och själ.
Jag kan ta ett långt hårt straff för alla stunder vi haft.
Jag vill byta land,
och vara han som försvann.
Börja om på nytt,
och få såret mitt sytt.
När jag vänder och springer långt härifrån,
se mig som saknad, en förlorad son.
Jag kommer inte hem ikväll,
om jag känner mig själv.
Låt oss ta farväl,
av både hjärta och själ.
Jag kan ta ett långt hårt straff,
för alla stunder vi haft.
Jag kommer inte hem ikväll,
om jag känner mig själv.
Låt oss ta farväl,
av både hjärta och själ.
Jag kan ta ett långt hårt straff,
för alla stunder vi haft.
Jag kommer inte hem ikväll,
om jag känner mig själv.
Låt oss ta farväl,
av både hjärta och själ.
Jag kan ta ett långt hårt straff,
för alla stunder vi haft.
För alla stunder vi haft.
För alla stunder vi haft
Tankar:
- Texten – massor av visdomsord men ingen mening
- Som att måla med ord – texten handlar mer om en känsla än om en händelse
- Denna text är tidstypisk – säger något om vårt samhälle och människorna i det:
Det är dessa attityder och dessa människor vi möter i dagen samhälle, och inte bara utanför kyrkan, jag är själv attraherad av den här texten – den talar till mig och slår an strängar i mitt inre.
Inte så konstigt, och troligen inte farligt alls, men värt en tanke… Varför vill vi bort och inte hem?
Det finns människor som är trygga i det de har och är, som kan leva hela livet nöjda med tillvaron även om den är spartansk och enkel.
Sen finns det de som är trygga och lugna men som ändå vill ut, pröva sina vingar, testa något nytt, upptäcka världen och se vad som händer… en sån är jag, sitter jag hemma så tär det liksom på mig, det måste hända något.
Nu är nog inte det något problem så länge som man lever med mål och mening – upptäckarlust är inte ett problem så länge som man har sitt liv inriktat på att leva med Gud – göra hans vilja, eller snarare leva i hans vilja.
Men, för de flesta svenskar idag har upptäckarlusten inget mål eller mening, de vill bara UT! Det kan vara 2 veckor i något semesterparadis där man kan dricka sig full, dansa och pröva lösa relationer varje dag och varje natt – det spelar ingen roll – det viktiga är inte vad vi gör utan att något nytt händer hela tiden – att vi vågar testa gränser och göra allt som är förbjudet.
Mot denna samhällsanda kommer Kyrkan med det kristna evangeliet. Vi kommer med en skrift som säger ”Lämna allt och följ Jesus”, vi kommer med en handbok för livslånga relationer som säger ”Lämna sin far och sin mor för att leva med sin fru/man”, och inför Gud och församlingen lovar vi häpnadsväckande saker som ”tills döden skiljer oss åt”.
Dessutom talar vi om andlig mognad, och andens frukter som tålamod, ödmjukhet, trofasthet, uthållighet osv.
Det är fullständigt självklart att det blir en kulturkrock! Det är klart att människor som känner med en sådan här text:
Börja
sluta tro,
och låta vansinnet gro.
Jag vill sparka bakut,
och göra nåt sjukt.
Släcka fyren på berget som räddade liv,
och smita från smällen med sjumilakliv.
De längtar efter ansvarslöshet och meningslöshet, inte ansvar, mål och mening.
Men, låt oss se lite närmare på detta. Paulus säger till Romarna att:
Rom 17:26b – 31
Gud har satt upp gränser för oss, för hur vi ska leva, vad vi bör och inte bör göra. Det är i Honom vi lever och är till – allt du gör ska du kunna göra ”i Gud” – och det kommer en dag då Gud dömer oss utifrån vad vi gjort med våra liv – det betyder inte att vi kommer att straffas för allt vi gjort i våra liv, men det betyder att vi är ansvariga för våra handlingar. Ansvar betyder bl.a. att vi ber om förlåtelse när vi vet att vi gjort något fel – och då kan vi inte bli straffade för detta – det är att ta eget ansvar.
En bra tankeregel är ungefär så här, om du är tveksam till något du gjort eller tänker göra, tänk dig då att du står inför Gud, öga mot öga med Honom, kan du då inför Honom göra samma handling, eller kan du försvara och förklara för Gud själv varför du gjort det du gjort?
Men kärnan i Martin Stenmarks Sjumilakliv är ansvarslöshet, en rad handlingar som inte har någon mening.
Men jag tror att den frihetslängtan som vårt samhälle präglas av idag, egentligen är en längtan efter mening.
För problemet är att om du försöker leva ett seriöst och ansvarstagande liv utan Gud, då upplevs det som meningslöst… och om tillvaron ändå är meningslös kan man lika gärna leva utan ansvar och krav.
Om detta är det samhälle vi möter idag, då måste vi fundera över hur vi möter upp på bästa sätt. Jag tror vi måste stå på oss om ansvar, trofasthet, tålmodighet osv. Vi måste våga stå för ett evangelium som innebär ansvar och krav. Vi kan inte göra det för urvattnat och tunt, och säga att ”VAR OCH EN BLIR SALIG PÅ SIN TRO” eller ”det viktigaste är att du känner dig tillfreds med Gud själv”.
MEN, jag tror också att vi måste fundera lite över alla krav vi ställer på oss själva och på andra som kommer till vår kyrka, för en hel del krav är inte kopplade till tron eller evangeliet utan till en föråldrad kyrklig tradition.